Ibland blir jag övermättad av att umgås med människor. Ibland är det skönt att bara få vara ifred, inte prata med någon alls, och bara försvinna in i sin egen värld. Ensamhet skrämmer mig inte, jag söker den ofta. Ibland lite för ofta kanske, det oroar jag mig för. Jag är rädd för att jag ska glida alltför långt bort från verkligheten, från vänner och kära, från det riktiga livet. Tänk om jag förlorar allt det? För det vill jag inte. Jag älskar min man, jag älskar min familj och mina fina vänner och jag har så väldigt roligt när jag är tillsammans med dem.
Det är en balansgång det där, att få sin livsnödvändiga dos av social kontakt, och samtidigt ha tid för sig själv och sina egna tankar. Mitt i allt detta kaos som kallas för att leva.
2 kommentar(er)
