Det var en mulen vinterdag, blåsigt och kallt, men jag ville ändå bege mig ut. Med 2 riskakor i fickan som färdkost, vandrade jag mot en av skogens ingångar för att börja mitt äventyr. Det är så fint att jag får bo så nära allt detta vackra och magiska. En stenbro över ett litet vattenfall. En trappa av uthuggna stenblock. Någon lade ut detta för väldigt länge sedan...

 

På ett träd utmed stigen sitter en skylt som visar vägen till Nangiala eller Narnia. Jag styrde min kos mot Narnia med förhoppning om ännu fler vackra platser. Och visst var det vackert, På min högra sida reste sig bergets vägg och om jag blickade västerut över hustaken: där låg Vättern som en kall grå spegel. Men efter en stund blev skogen full av taggiga snår och lera, och stigen verkade ha försvunnit upp i tomma intet. Mystiska spår efter en stor hund (varg? räv?) gjorde mig lite ängslig. Jag började svära lite tyst för mig själv och stretade på en bit, innan jag fick ge upp och vända tillbaka. 

 

När jag kom hem igen gjorde jag en kopp varm choklad för att tina upp lite. Nu tänker jag tillbaka på skogen och känner att nästa gång vill jag ha revansch! Jag SKA hitta den rätta stigen till Narnia!