- LOVISALYNX ~ sagovärld & kreativitet

Andningspaus i favoritskogen

Just när jag trott att humöret lugnat ner sig. Att den här våren inte blev så farlig trots allt... Så händer det något. Men det här är något annat. Inte alls den där tunga känslan i kroppen som vilar över en i februari, eller instabiliteten som kittlar i april. Nej, istället är det en slags sorgsenhet som sakta väver in mig i sitt nät. Samtidigt är jag också väldigt känslig och lättstött, och ligger med livskris om kvällarna. Har ångest för sånt jag borde göra men som jag aldrig gör och så vidare.

Vad har jag att vara sorgsen över? Och det blir just det som gör att jag är sorgsen. Allt är så fint just nu. Jag har det så otroligt bra att det finns inte. Det gör mig lycklig till tårar, rörd och sentimental. Och då tyngs mitt bröst av att livet är så kort, att allt bara varar några ögonblick för att sedan försvinna för alltid. Hur mycket jag än vill så går det inte att spara dem.

Jag velar också hela tiden för att få en balans mellan att bry mig om mina nära och kära, och att ta hand om mig själv, och få fram mina egna behov. Hela mitt liv har jag brottats med att vara alltför självupptagen, och det är väl en konsekvens av att folk har brytt sig om mig för mycket. Jag vill kunna ge tillbaka all den kärlek jag får. Inte alltid så lätt för en som jag att veta hur man gör bara... Alla är alltid så snälla. Jag gör så gott jag kan.

Har ett inre behov av att vilja vräka fram hela den jag är, för hela världen att ta del av, men vill så gärna vara omtyckt av dom jag tycker om. Det går aldrig att vara sig själv fullt ut. Går det någonsin? För någon?

Vill hälsa på familj långt bort och visa den kärlek jag känner. Vill skapa allt det som gömmer sig i mitt inre. Vill ge mig själv den hälsosamma kropp och själ jag vet att jag kan få. Vill samla på minnen och njuta fullt ut av varje stund här på jorden. Istället sitter jag framför en skärm i mörkret och skriver ut min ångest i rymden. Vem som helst får läsa om hur jag inte kan ta tag i mitt liv.

Jag älskar några få människor i världen.

Varför är det så svårt att vara människa?

Varför måste denna jord vara en så grym plats att leva på för så många? Och varför måste jag behöva veta om det?

Skogen lockar på mig med sitt lugn och sitt liv, men överallt finns ursäkter i form av media. Och den skapande kraften som kommer från hjärtat blir ständigt hämmad. Den enda som kan ta sig ur ekorrhjulet är en själv, men det är rätt bekvämt att fortsätta snurra, eftersom man hela tiden vet vart man är påväg då. Kanske tippar hjulet åt sidan och blir man tvungen att ta tag i saker. Men den största chansen man har är om man räddar sig själv. Du vet nog vad du måste göra. Innerst inne. Eller?