En veckas "semester", med tid hos släkt och vänner, avslutades med en slingrande bilfärd söderut. Vi svängde av från väg 49, någonstans mellan Olshammar och Karlsborg, och åkte rakt in i urskogen.

 

Där har tiden stått stilla i alla år. Ingen har någonsin bebyggt denna plats utan skogen har fått leva ifred och växt sig stor och magisk. Det finns sägner om att det bodde rövare här förr i tiden, och att vanliga människor inte gärna färdades genom skogen, av rädsla för att bli överfallna.

 

I hela området finns vandringsleder och jag bestämde mig för att följa en, den skulle vara 1km och leda till någon form av källa. Spännande, tyckte jag, men Micke orkade inte följa med, så jag satte iväg ensam. Över stock, över sten, över mossa och en och annan gren. Det fanns orange-målade träd att följa, så man hittade vägen. Jag småsprang fram över stigen. Längre och längre in i skogen färdades jag. Det fanns hela tiden ett orange märke i fjärran att sikta in blicken på, det blev som en drog. Jag var tvungen att fortsätta! Djupare och djupare in. 

 

Jag kände mig lite som Ronja Rövardotter. Fri, mitt i urskogen. Grådvärgar och vildvittror skulle kunna ha dykt upp närsomhelst. På samma gång kändes allt så oändligt ödsligt, vilt och främmande. Inte en skymt av någon annan människa. "Här skulle jag kunna försvinna förevigt", tänkte jag, och oroade mig lite för att träffa på en varg eller två, men fortsatte ändå framåt.

 

Till slut kom jag fram till det som skulle vara själva källan. En liten stenhög. Jag blev måttligt imponerad, så jag vände mig om och började vandra stigen tillbaka. Småsprang tillbaka. Nu ville jag se min Micke igen. Otroligt glad blev jag när jag ganska snart stötte på honom på stigen. Han hade sakta följt efter mig.

 

Han berättade att han hade sett mig springa iväg och sen gått upp i rök utan ett spår. Han sa att där i skogen kunde jag ha försvunnit helt utan att någonsin bli hittad igen. Otäck tanke.

 

Tillsammans styrde vi sedan kosan hemåt.