En skattkista!
Idag var jag på Erikshjälpen för att gå på lite jakt. Här ser ni dagens fynd!
 
En liten skattkista! Som bara kostade 25 kr !? Jag högg den direkt.
 
Ett silverfärgat spänne, som föreställer två djurhuvuden. Jag gissar på varg eller järv. Det ska jag ha till manteln som M ska ha på Medeltidsveckan. Han är ju min alldeles egna varg, så det passade bra! Spännet hängde helt gömt bakom flera små plastpåsar fulla med pärlor, där jag aldrig annars brukar titta när jag är på Erikshjälpen. Så det var ren tur att jag hittade det! Tur, eller så var det helt enkelt meningen :)
 
Slutligen hittade jag ett sött litet armband med röda glasstenar på.
 
Jag är så glad för alla de små skatterna! Kan inte sluta fingra på dem! My precioussss.... 
Summertime sadness
Andningspaus i favoritskogen
 
Just när jag trott att humöret lugnat ner sig. Att den här våren inte blev så farlig trots allt... Så händer det något. Men det här är något annat. Inte alls den där tunga känslan i kroppen som vilar över en i februari, eller instabiliteten som kittlar i april. Nej, istället är det en slags sorgsenhet som sakta väver in mig i sitt nät. Samtidigt är jag också väldigt känslig och lättstött, och ligger med livskris om kvällarna. Har ångest för sånt jag borde göra men som jag aldrig gör och så vidare. 
 
Vad har jag att vara sorgsen över? Och det blir just det som gör att jag är sorgsen. Allt är så fint just nu. Jag har det så otroligt bra att det finns inte. Det gör mig lycklig till tårar, rörd och sentimental. Och då tyngs mitt bröst av att livet är så kort, att allt bara varar några ögonblick för att sedan försvinna för alltid. Hur mycket jag än vill så går det inte att spara dem. 
 
Jag velar också hela tiden för att få en balans mellan att bry mig om mina nära och kära, och att ta hand om mig själv, och få fram mina egna behov. Hela mitt liv har jag brottats med att vara alltför självupptagen, och det är väl en konsekvens av att folk har brytt sig om mig för mycket. Jag vill kunna ge tillbaka all den kärlek jag får. Inte alltid så lätt för en som jag att veta hur man gör bara... Alla är alltid så snälla. Jag gör så gott jag kan.
 
Har ett inre behov av att vilja vräka fram hela den jag är, för hela världen att ta del av, men vill så gärna vara omtyckt av dom jag tycker om. Det går aldrig att vara sig själv fullt ut. Går det någonsin? För någon? 
 
Vill hälsa på familj långt bort och visa den kärlek jag känner. Vill skapa allt det som gömmer sig i mitt inre. Vill ge mig själv den hälsosamma kropp och själ jag vet att jag kan få. Vill samla på minnen och njuta fullt ut av varje stund här på jorden. Istället sitter jag framför en skärm i mörkret och skriver ut min ångest i rymden. Vem som helst får läsa om hur jag inte kan ta tag i mitt liv.
 
Jag älskar några få människor i världen. 
 
Varför är det så svårt att vara människa?
 
Varför måste denna jord vara en så grym plats att leva på för så många? Och varför måste jag behöva veta om det?
 
 
Skogen lockar på mig med sitt lugn och sitt liv, men överallt finns ursäkter i form av media. Och den skapande kraften som kommer från hjärtat blir ständigt hämmad. Den enda som kan ta sig ur ekorrhjulet är en själv, men det är rätt bekvämt att fortsätta snurra, eftersom man hela tiden vet vart man är påväg då. Kanske tippar hjulet åt sidan och blir man tvungen att ta tag i saker. Men den största chansen man har är om man räddar sig själv. Du vet nog vad du måste göra. Innerst inne. Eller? 
 
<3
 
Mera äventyr med de som förstår
Fruktstund med de bästa!
 
Människor är olika. Vi gillar att göra olika saker, och tycker olika saker är olika viktigt i livet. Det är så fint när man hittar andra som har samma behov och prioriteringar och intressen! Samma galenskap, samma äventyrslust, och samma behov av ro och stillhet. Det är inte många som förstår vad jag menar när jag pratar om vad vi håller på med när vi ses. Springer runt i skogen och leker? Klär ut oss och äter medeltidsmiddag? Så barnsligt? Men alla behöver inte förstå. Vi har roligt helt enkelt. På vårt eget vis.
 
Ännu ett sagodygn har vi haft tillsammans, och det var lika mysigt som alltid! Middag och skogsäventyr! Men vi började med att skjuta pilbåge, och då var även min fina väninna Anna och hennes son Hannes med. Så roligt! Och alla var så duktiga! Mera bågskytte, ja tack! Tyvärr blev det inga foton på det, men det var garanterat för episkt för att kunna fångas på bild ;)
 
Sedan var det dags för middag på kvällen. Självklart anammade vi våra kristna medeltidsförfäders traditioner, haha ;)
 
Kvällen urartade i Disney-allsång, dans och diverse försök att vissla och spela flöjt med händerna. Ja. Det är lite svårt att återge det såhär i skrift, och videobeviset svävar runt i cyberspace någonstans.
 
Vi spelade sällskapsspel några omgångar innan natten tyckte att det var dags att runda av.
 
På morgonen efter spelade vi lite mer spel. Det är så fint att det är helt okej att jag kan sitta tyst i flera timmar, utan att det blir konstigt. Och pratar man mycket och är flamsigt galen är det okej också. Alla får vara precis den man är. <3 
 
Sen gjorde vi en liten utflykt till omgivningarna runt Dumme Mosse. En av de bästa sagoskogarna.
 
Vattnet är så otäckt svart och spegelblankt, och ändå strömt. Något plaskade där nere, men vi såg inget!
 
Té med pensionärerna
 
Efter att vi även utforskat den blåsiga mossen, spanat på en korp, och druckit pensionärs-té i plastkopp, så skiljdes våra vägar åt. Men det är på återseende. Det är nu bara 78 dagar (!) kvar till Medeltidsveckan och vi måste hinna ses innan dess! :)