Dimfrost
Det blev ett fotoäventyr i frostdimman på lunchen. Världen var magiskt vit.
Vidsträckta fält och träd i dvala.
Inne i skogen var det mörkare.
Där hade spindelväven frusit till is.
Det var alldeles fullt av sköra frostiga trådar, som föll sönder vid minsta beröring.
Allt var som fångat i en utandning av isdrottningen själv.
Rosa frost på Vista kulle
 
En lunchutflykt resulterade i att jag hittade ett utsiktsberg jag aldrig varit på förut: Vista Kulle.
En brant klättring, en fin utsikt, men framför allt: frost!
 
 
När dimman fann mig
Väderappen visade dimma men utanför fönstret fanns ingen. Jag spanade bort över bergen och där, lite längre bort var det alldeles vitt. På med kameran runt halsen, ner med ett äpple i fickan och in i bilen!
Jag visste inte exakt hur jag skulle köra men åkte lite på känsla, tills jag kom upp i det område där jag ibland brukar ta lunchpromenader på jobbet. Där var världen insvept i mystik, och jag började utforska.
Vid en väg kom jag inte längre än till denna skylt. Vågade inte fortsätta så jag fick vända och gå in i en skog lite längre tillbaka.
Jag följde en stig som jag brukar gå, men en instinkt sa åt mig att gå till höger istället för vänster som jag vanligtvis gör. Och vilken utsikt jag belönades med! 
 
Dalen och skogen på andra sidan var helt inbäddad av dimman. Den jagade fram över trädtopparna, som vågor på ett virvlande hav. 
Jag var helt tagen av synen.
Stannade och njöt av utsikten länge. Fotade lite tallbarr. Åt mitt äpple sittandes på en sten. Det var så fridfullt.
Sen gick jag tillbaka in i skogen och dit hade dimman hittat nu. Spökskog eller vad?
 
När du tror att du är vilse i dimman, lita på den istället. Du kommer upptäcka att du hittat hem.